6e april 2017

Datum: 2017-04-06 | Tid: 12:23:00

Så har halva tiden i detta vinterland passerat. Tiden har gått så ruskigt fort och jag är chockerad över att det var en hel månad sedan jag fick ihop ett blogginlägg senast. Ångrar det, och att jag inte skrivit mer i min dagbok under denna tid här. Det är så mycket som händer hela tiden så jag vet att jag kommer vilja ha det dokumenterat för att kunna minnas resten av livet. Ska verkligen tänka på det, speciellt att skriva i dagboken. Det är iallafall fantastiskt roligt här, varenda dag händer det någonting och det är väl därför jag inte haft ro att sätta mig ner vid datorn. När vi inte jobbar så åker vi skidor, hänger i lobbybaren och spelar otaliga omgångar Yatzy och Chicago. Vi festar till det i stugorna och på Grönan, sitter uppe till sent på småtimmarna i soffan i hus 3 och lyssnar på våra favoritlåtar och pratar om livet. Planer, vad vi vill göra. Om att återvända hit. Det slog mig för några dagar sedan hur otroligt lite tid jag spenderat helt själv. Alltså helt, helt själv. Vi umgås konstant här uppe och inte ens när jag sover är jag själv, Elin är alltid på en armlängds avstånd. Det är ett speciellt liv, ett märkligt liv men jag älskar det. Lärt känna så många fantastiska människor och kommit så många nära, vilket jag är så himla glad och tacksam över. I bakhuvudet längtar jag såklart hem hela tiden, till Tobbe, katten, lägenheten, stugan och familjen. Men samtidigt vill jag inte att denna period i livet ska ta slut, för jag vet inte om eller när jag kommer göra om detta igen. Jag vill såklart, så det kliar i kroppen, men samtidigt har jag så mycket andra planer också. Har sökt till högskola nu och längtar efter att börja studera till det jag verkligen vill joba med, så det blir en himla intressekonflikt. Innan jag åkte hit var jag så säker på allt jag ville, och hade kärat ner mig totalt i den härliga tanken om ett tryggt liv där allt var utplanerat. Med jobb, hus på landet, hundar och barn. Vilket är så olikt mig egentligen som alltid känt en stress hela livet att uppleva allt och lite till. Nu har den känslan väckts till liv igen, vilket jag både älskar och är lite rädd för. Det smittar väl av sig när man bor på en plats där det bara finns drömmare som reser runt och inte är låsta till någonting. Vi får väl se vad som händer med tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0